Insändare
Jag ser bara sämre och sämre
Häromkvällen när jag satt och läste den senaste upplagan av Löken gjorde jag en urläskig upptäckt: raden längst upp med månadens wifi-lösenord (momento3000 för er som undrar) hade i mitt exemplar blivit ovanligt suddig. "Ojdå, det har visst skett ett skrivarfel här, men det är väl inte så konstigt att det har flugit under radarn, för jag har ju själv sett hur utgivarna på måndagsmorgonen fabriksartat skriver ut 200 kopior utan minsta tanke på kvalitetskontroll", tänkte jag ännu obesvärad av mitt väntande öde. Men bara för att dubbelkolla lutade jag närmare in mot det antikvita nyhetsbladet, och det var då jag upptäckte den otäcka sanningen: Raden blev bara suddigare och suddigare ju mer jag förtvivlat stirrade på den. Och inte nog med det, när jag åter blickade på textraderna under, på rubrikerna, på insändarnas innehåll och på skriv-det-själv-artikeln såg jag till min förskräckelse bara hur de sakta kluddrade bort framför mitt ena näsben.
Jag kunde inte tro mina ögon, så jag frågade mungiporna som bara skakade på axlarna. Jag flög upp från min vinblåa fåtölj och grep ambulansnycklarna från under chiffonjémattan, rusade in ur grannens garage, men lådbilen var borta. Jag tar flyget! Utbrast jag och ändrade kurs mot grabbens sovhytt i den västra flygeln. Väl framme hos optikern fick jag det ärende beskedet: Jag har blivit blind och grovt sinnesförrvirrad och groteskt ihålig och vilset utsrpungslös och febrigt förminskad och störst av inte minst utan flest: bortspolad!