Insändare
Kemi på lunchrasten
När vi bad om mindre fisk till lunchen var vi fyllda av hopp. Vi trodde, vi drömde, men framför allt såg vi en framtid där man slapp dra en panik-rush till ICA. Hoppet är ju trots allt det sista som lämnar människan. Men oj, så fel vi hade. Ingen förändring, bara tyranni.
När skolans elever lämnade sina klassrum torsdagen den 6 november möttes de av en doft — inte den vanliga, ödeläggande fisklukten, utan något… annorlunda. Den där doften som sprider sig när morsan fått för sig att ”experimentera” i köket. Doften av kol.
Hoppet försvann snabbare än fiskpinnarna på en fredag. Istället för mindre fisk fick vi en lektion — och redovisning — om Kolets kretslopp.
