Filosofi
Språket efter betydelsen
Poesin, om den så kan benämnas (ty benämningen själv är redan en tåpig felaktighet), uppstår sannerligen inte i språket själv, utan i dess upplösning, mähända i dess långsamma avglidande från betydelse. Där det bildas ett semantisk töcken där ordet ej längre betyder utan betyder sig självt sönder.
Här, i denna sprickzon, så kapitulerar betydelsen icke. Utan den har sagt för mycket, varit för klar, för ren, och måste därför grumlas.
Att skriva dikt är sålunda (eller osålunda) ej att skriva utan att avskriva, att av-skrift-liggöra; ehuruväl ett avtagande av textens egen vilja till begriplighet tills endast en rest kvarligger: understundom ett rokossianskt eko av värmlands drabanter av marmor där läsaren tvingas inträda som medskapare samt medförlorare.
Ty vad är ett ord om inte allena ett vedermäle av en tillfällig överenskommelse med tystnaden? Ehuru denna överenskommelse bryter ut i en vild grammatiklöshet där subjektet ej längre underkastar sig predikatets tyranni?
Och kanske är det där, just där, som poesin äntligen erinrar sig vad den alltid varit: icke ett uttryck, utan en känsla som påminner om en förgätmigej; icke ett sägande, utan ett eljest upphörande i sägandets egen mitt.
(Denna text, som nu tycks tala, kanske även lite töligt, talar redan för mycket. Och som Heidegger skulle säga "Vill du handling? Då blir du förvandlad till dåtid.")